enannanjosefine.blogg.se - Min utmattningsresa..

2012 startade jag mitt företag, 22år gammal.. Jag har alltid vetat att jag skulle bli florist sen jag var liten och jag har nog alltid vetat att jag skulle bli företagare.

Jag är en driven person och jag hade svårt under den korta tiden jag var anställd att bli styrd av andra och inte kunna utvecklas som jag ville..

Om jag ska vara helt ärlig så startade jag mitt första företag i princip direkt efter jag gick ut gymnasiet men jag var lite för oerfaren i branschen, tanken var att ha blomsterkurs med privatpersoner och de hade jag men de gick inte att leva på de..

Men våren 2012 var jag fast besluten om att det va min tid, jag började med blomsterkurser och hyrde ut mig till ett trädgårdsskötsel företag..

Hösten 2012 öppnade jag min egna blomsterbutik i Sjöbo, Fröken Ofelia och min dröm slog in!!

Året efter anställde jag personal för första gången och började jobba med att släppa på mitt kontrollbehov..

Jag älskade min butik och livet som egenföretagare och jobbade i princip varje dag i veckan. Var jag inte i butiken från tidig morgon till sen kväll så jobbade jag hemma med bokföring, inköp av varor och allt annat som finns att göra när man driver företag..

2014 startade jag en butik till i Hörby och jag tror de var där allt började, de blev för mycket. Både ekonomiskt att hålla koll på två butiker, personal, inköp och jobbet att ha koll på vad som händer, att alla beställningar gjordes och att saker fannshemma.

Jag stängde den butiken efter knappt ett år och efter de började jag känna mig tröttare, hade inte samma driv som jag haft tidigare. Hade personal på alldeles för många timmar för att jag inte orkade jobba själv och där blev också ekonomin sämre.. Men jag insåg inte hur illa det var förrän i slutet av 2016 då jag inte orkade göra något, kroppen sa nej..

Jag hade tryck över bröstet nästan varje dag, fick panikångest och fick snitta en bunt rosor sen gå och sätta mig och vila..

Till nyår 2016 bestämde jag och min man att vi skulle stänga butiken, jag hade inte direkt pratat med någon om hur jag mådde så när jag berättade för min familj att jag skulle stänga kom de lite som en chock.

Jag kämpade mig igenom våren och hade utförsäljning av butiken, visst var det en sorg att stänga något man jobbat för så länge och något man kämpat och älskat att göra men de va egentligen alla runt om mig som tyckte de var jobbigast. Jag såg nog mest att de skulle bli skönt att bli mig själv igen för jag var säker på att om jag bara vilade upp mig över sommaren så skulle allt bli bra..

Sommaren gick och jag levde varje dag med ångest och orkeslöshet men försökte ändå kämpa på i mitt vanliga tempo och min utmattning och utbrändhet gick mer och mer över i en utmattningsdepression.

Jag grät varje dag och nästan varje morgon jag vaknade. Jag kände mig instängd i min egna kropp och jag kände inte igen mig när jag tittade mig själv i spegeln. Gick upp mycket i vikt, var irriterad för småsaker men jag ville samtidigt inte inse att jag behövde hjälpt..

Jag minns tydligt kvällen då jag fattade att de här funkar inte längre, jag hade bakat för jag skulle på en baby shower för en kompis och de jag gjorde med inte så bra som jag ville. Fille skulle hjälpa mig men jag blev bara irriterad och arg för att inget funkade och grät och skrek om vart annat. Jag stängde in mig i sovrummet och när jag kommer ut i köket igen sitter Fille på golvet och gråter. Då insåg jag att jag behöver hjälp, min man ska inte gråta och känna sig otillräcklig för att han inte vet hur hans ska hjälpa sin fru när de enda han gör är att hjälp..

Veckan efter ringde jag och bokade tid till en läkare, jag grät mig igenom hela samtalet med en fantastiskt bra sköterska som tog mig på allvar, jag hade så svårt att förklara vad som var mitt problem för jag hade inte erkänt de för mig själv.

Jag ringde en fredag och fick tid på måndagen, grät mig genom hela morgonen och gick ner för ångesten kändes för tung för att köra bil. Väl inne i väntrummet var trycket över bröstet så enorm och tårarna bara rann ner för mina kinder. Läkaren var en kvart sen, jag tittade på klockan varje minut och tillsist ropade hon upp mitt namn.

Inne hos läkaren fick jag knappt fram ett ord, detta står i min journal:

Läkaren jag var hos hade ingen förståelse alls för psykiskohälsa och fick mig bara att känna mig dålig som tog upp hennes tid..

Jag blev runt skickad för att ta blodprov och lämnades på läkarens kontor för att fylla i en lapp med frågor om mitt mående.

Läkaren gav mig en lapp med en KBT terapeut hon tyckte jag kunde kolla upp och hänvisade mig annars att söka på KBT terapeuter på 1177s hemsida och ringa runt tills jag hittade någon som hade tid och där jag ville gå.

Att jag gick till en läkare gav mig inget, jag kände inte att jag fick någon hjälp mer än att hon skulle skicka en remiss till den terapeuten jag valde att gå till, jag fick inga råd på vad jag kunde göra som kunde hjälpa mitt mående och jag kände mig mest ivägen.

På onsdagen skulle läkaren ringa för att höra vilken terapeut jag valt och jag gick runt med ångest hela dagen, dels för att läkaren skulle ringa och dels för att jag inte hittat någon terapeut. Jag hade enorm beslutsångest och på de flest ställe jag ringde till fanns ingen KBT terapeut även om det stod det på 1177. Läkaren ringde aldrig, inte dagen efter heller.

Jag ringde upp veckan efter när jag hittat en terapeut och fick då veta att läkaren varit sjuk den dagen hon skulle ringa och att dom missat meddela mig det. De sämsta man kan göra mot någon som lider av psykiskohälsa.

I december börjar jag gå till en KBT terapeut och har gått där sedan dess, men hur det går tar vi i ett annat inlägg!

Tack för du läst min historia, jag vill dela med mig av den för att hjälpa andra. För att du kanske mår dåligt eller du känner någon som mår dåligt som detta kan hjälpa. Att du som söker hjälp av sjukvården ska veta att de är inte alltid utbildade till att förstå personer med psykiskohälsa och att de inte är ditt fel.

Jag vill också dela med mig av hur de kan gå om man inte tar sin hälsa på allvar. Jag önskar ingen att må som jag mått senaste året, de har varit den värsta tiden i mitt liv och då har jag gått igenom tider med mobbing och ätstörningar som yngre. Men att vara instängd i sin egen kropp är den värsta känslan jag upplevt.

Har du frågor eller vill dela med dig av din historia så får du gärna mejla mig:

[email protected]

[ Tryck gärna på ❤-at nedan om du gillade inlägget ]

En annan Josefine