enannanjosefine.blogg.se - Att gå i KBT..

Efter mitt förra inlägg om min utmattningsresa kände jag att jag behövde en liten paus. De var ett jobbigt inlägg att skriva för det var lite som att återuppleva allt igen, men jag vill gärna dela med mig om min historia och de kanske kan hjälpa någon.

Har fått många meddelande och kommentarer om mitt förra inlägg och jag är så glad att ni vill dela med er och alla fina stöttande kommentarer, de värmer!

❤

Idag tänkte jag skriva av mig lite om min tid i KBT terapi, vad de har gett mig och vad jag trodde de skulle ge mig.

I december var jag på mitt första besök hos min KBT terapeut och jag hade inte så mycket förväntningar på hur det skulle vara mer än att de på ett sätt kändes jobbigt att ta steget. Eftersom jag inte fått någon hjälp alls av läkaren hoppas jag att detta skulle hjälpa mig.

I min journal från mitt första besök står de bland annat detta:

"Pat berättar om sin situation, säger att hon vill hitta sig själv igen. Pat har återkommande panikångest attacker och upplever att hon tappat bort sig själv."

och de summerar ganska mycket vad jag kände, jag ville hitta tillbaka till mig själv och orkar leva!

Efter mitt första besök kände jag inte direkt att de gett mig något, jag fick några bokutdragen som jag skulle läsa som skulle förbättra min självkänsla, vi pratade om mindfullness och att fysisk aktivitet varje dag var bra. Jag trodde att vi skulle prata lite mer om vad som gjort att jag blivit utbränd än vi gjorde.

Jag fortsatte gå där och efter några gånger sa terapeuten att jag verkade må bättre, då brast det för mig.

Jag är en person som sällan visar öppet hur jag mår, jag vill inte vara till besvär för någon annan och det är ju fel när man sökt sig till en terapeut men inför varje möte så sminkade jag mig och tog på mig ordentliga kläder som jag alltid gör när jag ska träffa andra, jag går inte dit osminkad i myskläderna jag lever i alla andra dagar för allt annat får mig att känna mig instängd i min egen kropp. Jag vill inte visa hur det egentligen är...

Jag förklarade för henne hur jag känner, att jag lever med ständig ångest och panikattacker men samtidigt visade jag upp något annat.

Ofta så förklarade jag hur jag mådde och vad som kändes fel och gav samtidigt förklaringen till hur jag skulle lösa det.. jag ville verka bättre än vad jag var..

Terapin har hjälpt mig att försöka förstå att jag måste bry mig om mig själv, att de är okej att vila och de har varit bra att prata med en person öppet om detta för de har varit lite av en hemlighet som inte många fått veta.

För en månad sen började jag äta D-vitamin, bara av en händelse inget någon sagt utan mest för de stod på vasken då min man äter de. Efter 2 dagar kändes livet helt annorlunda, jag hade kommit tillbaka lite till personen jag var innan, jag orkade lite mer något som var väldigt svårt för mig att förstå. De kändes som att jag varit instängd i mig själv och någon gläntade på dörren, jag kände mig förvirrad att en så enkel ska gjorde så stor skillnad, och ingen läkare hade sagt något..

Efter detta gick jag en gång till hos terapeuten och hon kände att jag mådde bättre och att jag hade fått de verktyg jag behövde, jag fick en tid till som var en månad fram och den tiden var igår.

Igår visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig inför mötet, jag mår samma som sist, inte bättre och inte sämre. Jag känner mig fortfarande instängd, märker tydlig skillnad när jag missat äta D-vitamin, fortfarande hjärtklappning, tryck över bröstet och panikångest.. Men jag har hittat sätt att minska de, att känna när de blivit förmycket eller när jag behöver vila och andas, men jag är inte mig själv..

Jag pratade nästan inget på mötet, hon tyckte fortfarande jag verkade må mycket bättre. Jag sa att Ja, jag känner mig bättre tack vare att jag inset att jag har D-Vitamin brist men jag är inte mig själv, ibland orkar jag inget, är ibland väldigt ledsen, känner inte igen mig själv men hennes svar var bara att jag måste acceptera att man förändras.

Jag kan inte acceptera att detta ska bara jag livet ut, jag förstår att man förändras och blir delvis starkare av varje sak man upplever men jag kan inte acceptera att detta är jag.

Om jag accepterar att detta är mitt nya jag så förlorar jag allt jag kämpat för.

Jag har kämpat för att hitta mig själv, en Josefine som nu vet att man inte bara kan köra på i 150, att man måste lyssna på kroppen och att stress inte är något man ska få kickar av.. Men de är inte en Josefine som gråter, har hjärtklappning, panikångest, inte orkar le, inte orkar vara glad, de är inte jag..

När jag gick ut från terapeuten kände jag mig helt tom, som att någon tagit allt jag byggt upp. Att någon tryckt ner mig pch sagt att jag måste acceptera..

När jag gick ner om trappen kände jag hur tårarna kom, solen sken och jag ställde mig och tittade ut över havet och lät tårarna falla medan vinden busade till mitt hår!

Jag är fast besluten att jag ska hitta den gamla Josefine i en ny tappning, men jag är inte där än..

Har en ny tid hos terapeuten om en månad men jag tror inte jag behöver någon mer hjälp från henne för detta har blivit min nya terapi, att dela med mig, hjälpa andra och inte stämmas!

Om du har gått i terapi hur var eller är det för dig? Kommentera gärna eller mejla mig på [email protected]

Tack för en kärlek, tryck gärna på hjärtat nedan.

En annan Josefine